Stärk föräldrarätten – för barnens skull

Dags att stärka föräldrarätten

Barnkonventionen som ratificerades av Sverige 1990, handlar om barns rättigheter. Men det går inte att tala om dessa utan att nämna föräldrars skyldigheter och rättigheter – vilket framgår av artikel 18. För om vi inte ger föräldrar både skyldigheter och rättigheter kan heller inget ansvar avkrävas. Ett ensidigt fokuserande på barnets rättigheter utan att samtidigt beakta hela familjens och föräldrarnas rättigheter – är ibland rent destruktivt och kontraproduktivt.
I?dag splittras många familjer av sociala myndigheter. Socialarbetare gör sin bedömning av familjeförhållanden, vilket efter beslut i förvaltningsrätten inte sällan får stora konsekvenser för alla inblandade. Att denna möjlighet finns för sociala myndigheter är något gott. Men fel använt riskerar det att skada och bryta ner långt mer än det räddar. Systemfelet är det oreflekterade fokuserandet på enbart barnets rättigheter, och att föräldrars ”naturrätt” till sina barn sätts åsido.
I stället behöver sociala myndigheter nytänkande och kreativa redskap för att undvika ovanstående så långt det går, genom att sätta in preventiva insatser som för in en god ordning i den dysfunktionella familjen, exempelvis genom positiv tillsyn och familjestöd, likt psykiatrins boendestöd. Denna kostnad kan vägas mot de ofantliga kostnader som i dag går till externa aktörer som tar över föräldrarnas ansvar. Vem tjänar på det?

Ett annat exempel är det tanke­mönster man kan skönja i återkommande diskussioner om tvångskvotering av föräldrapenningen och liknande. De som menar sig veta bättre än föräldrarna själva, lägger sig i och vill med lagstyrning fösa in föräldrarna på rätt väg. Deras strävansmål kan vara berömvärt. Felet är dock att man med styrmedel vill sätta sig över föräldrarnas rätt att själva välja det som de uppfattar är bäst för barnen i den aktuella situationen. Bidrag ska användas till barnens bästa – inte för att föräldrar ska följa rådande norm.

Ett konkret exempel för en vidare diskussion, är debatten om omskärelse av muslimska och judiska pojkar. Om staten skulle förbjuda den flertusenåriga identitetsskapande traditionen, för att i stället låta sonen själv få välja vid myndighetsålder, kan det mycket väl vara så att sonen känner sig rejält sviken och menar att det var fel att inte låta omskära honom enligt den tradition som generationer tillbaka har levt efter. Dels för att ingreppet skulle varit mycket mindre vid en ålder på bara några dagar, dels för att sonen av hela sitt hjärta skulle ha velat leva enligt aktuell tradition med detta tecken på sin kropp livet igenom. En parallell är vissa kristna traditioners praktiserande av barndop.
Föräldrar har både en rätt och en skyldighet att fostra sina barn utifrån vad de tror är det bästa för barnen. Den rollen kan aldrig ett kollektiv ta över. Men det är lätt som förälder – inte minst i en postmodern tid – att abdikera och frånsäga sig sitt ansvar om man saknar stöd från samhälle och omgivning.
Föräldrarollen behöver uppvärderas och förstärkas, inte nedmonteras. Att använda maktspråk och styrmedel mot enskilda föräldrar när argumenten inte räcker till, är ovärdigt en demokrati. Och det är framför allt en ovärdig behandling av enskilda barn och familjer.

Carl-Henrik Karlsson

Verksamhetsledare för Eunike – Sveriges kristna föräldranätverk
Magnus Göransson
Barnläkare
Lars-Göran Sundberg
Fil dr, lärare i religionspsykologi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet