Sara trodde inte – men fick ändå

Publicerad i INBLICK nr 32, 2012

 

Berättelsen om hur Gud möter Abraham och Sara i Första Moseboken 18 är riktigt spännande på flera sätt. Det var mitt på dagen och riktigt hett ute. Plötsligt fick Abraham se tre personer stå där i solgasset och han förstod att detta var ett möte med den levande Guden. Han bjöd hem dem till sitt tält, lät dem slå sig ner under ett svalkande träd och gav dem vatten. Hustrun Sara började göra i ordning en riktig lyxmåltid. Under måltiden berättade de tre männen att Abraham och Sara skulle få barn. Sara hörde det och log för sig själv. Barn hade hon längtat efter i hela sitt liv – och nu var hon alldeles för gammal. Sedan länge. Säkert hade hon blivit besviken på Gud som inte låtit henne få ett eget barn. Skammen och bitterheten hade krympt hennes liv. Inte konstigt att hon log åt deras ord. Vem hade inte gjort det? Men berättelsen slutar inte här. Gud fortsätter med att ställa en fråga till Abraham och Sara: Finns det någonting som är så underbart att jag inte skulle kunna göra det? (Fritt från 1917 från 1 Mos 18:14.) Sara blev gravid och fick det barn hon längtat efter i hela sitt liv. Jag tror aldrig hon glömde den dagen då hon fick oväntat besök. Det borde inte vi heller göra.

 

Vi är så vana vid att tänka att Gud arbetar genom vår tro – och det är helt riktigt. Det är grunden, där börjar vi. Problemet är om vi säger att Gud alltid handlar på det sättet – det är då vi börjar snickra på egna teorier istället för att vila i det som Gud har sagt och det är inte så ovanligt i vår tid. Berättelsen om Sara visar att löftena är starkare än tron. Löftena håller även om inte tron gör det. Har Gud sagt något, så blir det så – oberoende av vad jag säger. Sara var här inget föredöme, men hon kan ändå få trösta många av oss som mer känner sig som henne, än som Abraham. Gud behöver fler som är som Abraham. Men kanske det får börja med att vi blir som Sara och trots vår otro låter Guds vilja ske.

 

En del kristna lägger stort krut på tron. Men det skapar inte tro. Det hjälper oss inte till en större tro. Det som skapar tro i våra liv är när Gud får tala till oss och den helige Ande får verka i våra hjärtan, för tron är en frukt av den helige Ande. Sara hade inte tro, men hon fick tro. Gud talade till henne och hon fick i sin kropp sitt bönesvar. Tron var ingen förutsättning – men blev en frukt … I 1 Mos 21:1 kan vi läsa: “Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt.”

 

Tänk vad många gånger Sara hade mumlat för sig själv att Gud hade glömt henne. Att den Högste tänkte på andra kvinnor, men inte på henne. Hur ofta hon hade grävt ner sig i sin livs sorg och undrat varför just hon skulle få gå igenom detta. Vi får inget svar på det. Men Herren gav ett löfte, såg till henne och gav henne det hon mest av allt längtade efter. När tiden var inne – när Guds tid var inne. Kanske har du fått ett löfte om något du ännu inte har fått. Om det var Gud som talade, då kommer du att få det. Löftet kan ligga som ett förtorkat frö i marken. Men när de rätta förutsättningarna är inne, med sol och ljus, då föds livet. Inte för att du trodde, utan för att Gud har sagt det.

 

Efter att Sara fött Isak byttes hennes första smilande leende ut mot ett äkta leende. “Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” (1 Mos 21:6) Vilken vändning det blev i Saras liv! Låt Saras Gud vara din Gud.

 

Carl-Henrik Karlsson, teol kand
Grundare och ledare av missionsorganisationen Källan