Att känna sig älskad

Små barn får skor i prislägen runt 700:- innan de kan gå. Tonåringar kräver att få märkesjackor för 4000:-, och driver sina föräldrar att, utöver sitt vanliga förvärvsarbete, jobba svart för att få ihop pengar. Högstadieelever i Stockholmsområdet berättar kallt att de inte låter någon vara med i gänget som inte har ”de rätta kläderna”. Detta framkommer i media lite då och då.

 Förenklat skulle man kunna säga att dessa föräldrar ställer upp på att vara en sorts prylautomater. Man kan förskräckas över att det finns familjer där det är så. Viktigare är dock att ställa frågan hur det kunnat bli så, samt hur man kan undvika den fällan.

De allra flesta föräldrar älskar verkligen sina barn. Ändå finns det mängder av barn och unga som har en känsla av att deras föräldrar inte bryr sig om dem. Hur har det kunnat bli så här? Helt enkelt för att alla föräldrar inte hittar ett sätt att visa sin kärlek. De lyckas inte överföra sin kärlek till barnet.

Den förälder som känner sig tafatt och osäker på hur man ger barnen det viktigaste av allt, försöker ofta kompensera detta genom att ge prylar. Det tragiska är att ingenting yttre kan tillfredsställa barnets djupaste behov. Inte ens en jacka som kostar flera tusen kronor.

Det barn som inte får sitt behov av kärlek och bekräftelse tillgodosett av föräldrarna, försöker på andra ställen: hos enskilda kompisar, i gänget och så småningom genom sex. Detta är en förklaring till varför barn och unga till synes villigt ställer upp på hårda krav för att få vara med i gruppen, i gänget.

Någon har sagt att barn och tonåringar inte själva kan skapa kärlek. Däremot kan de återspegla den kärlek de får. Alltså är det livsviktigt att vi verkligen ger barnen kärlek.

Att älska små barn är lätt och självklart för de flesta vuxna. Inte fullt så enkelt är det att visa tonåringar ömhet och tillgivenhet. De ger oss inte alltid så många tillfällen att göra det. De söker den inte lika tydligt som de yngre. Deras häftiga humörsvängningar kan dessutom göra det svårare för oss att inse att de fortfarande har lika stort behov av att känna sig sedda och älskade.

Barnläkaren och psykiatrikern Ross Campbell tar i sina böcker ”Ditt barn behöver dig” och ”Din tonåring behöver dig” upp några viktiga sätt att visa kärlek till barn och tonåringar: ögonkontakt, kroppskontakt och riktad eller odelad uppmärksamhet.

Genom ögonkontakten visar vi att vi ser dem, och vi ger dem känslomässig näring. Genom lämplig kroppskontakt överför vi att vi bryr oss om dem. Man behöver ibland använda all sin fantasi för att hitta rätt sätt.

Att ge odelad uppmärksamhet kräver mest i tid. Ett av de bästa sätten är att göra nånting med bara ett av sina barn. Gärna åka iväg nånstans eller gå ut på ett fik eller en restaurang där man vet att man inte blir störd och avbruten.

Den tonåring som får känna att hon är värd så mycket att föräldrarna tar sig tid med enbart henne, står bättre rustad att motstå dåligt inflytande.

Hur många föräldrar har inte sagt om sina tonåringar: ”Nu är de så stora att de klarar sig själva”. ”Nu har jag gått upp till heltid och jobbar ofta över ibland”. ”Barnen behöver mig inte längre.” Erfarenheten visar att tonåringen inte behöver mindre tid, snarare tvärtom. Det är sällan de i ord formulerar frågan: Bryr du dig om mig? Men genom sitt sätt och genom sitt uppförande gör de det ständigt.

Konsten som vuxen är att tydligt visa att man älskar dem också då man ogillar det de gör. Att sätta gränser är en uppgift som hör till föräldraansvaret. Det är också något som är betydligt lättare i teorin än i praktiken. Den förälder som medvetet arbetar för att överföra kärlek till sitt barn, t ex i enlighet med Ross Campbells råd, löper mindre risk att pressas av ständigt dåligt samvete. Hon är då också bättre rustad sätta gränser och att hålla fast vid dem.

Jag menar att det första som krävs för att klara av detta svåra arbete är förståelsen för varför man ska göra det. Man behöver helt enkelt en motivering. Nästa steg blir att hitta metoden.

Innerst inne vet nog de flesta av oss att mognad växer fram ur hinder och motgångar. Vem av oss har funnit mognad hos en människa som aldrig nånsin behövt kämpa och som aldrig stött på minsta svårighet eller sorg? Eller hos den vars vilja och personlighet inte slipats av det ringaste, utan som alltid och i alla sammanhang fått sin vilja igenom? Vill vi att våra barn ska bli mogna människor med god förmåga att fungera tillsammans med andra socialt och i arbetslivet – ja, då har vi goda skäl att sätta fasta gränser.

Om föräldrar inte sätter gränser så blir det ju barnen som bestämmer spelets regler. Det blir de som sätter press på föräldrarna och som då i verkligheten agerar föräldrar. Alltför många exempel från missbrukarhem visar tydligt och skrämmande att barn mår dåligt av detta.

Det är inte farligt med barns ilska eller tårar eller sorg. Visst är det arbetsamt att ta emot det. Och man önskar för det mesta att man kunde skona barnet. Men att tänka på konsekvenserna i ett längre perspektiv, kan ge den kraft man behöver i den stunden.

Ytterligare ett faktum som är bra att känna till är att barnet och den unge ofta protesterar just för att testa gränsen. För att skaffa sig kunskap om hur fast regeln är. Om det är en riktig gräns eller en som rasar för det allra svagaste lilla nej. Barnet behöver också få bekräftat att föräldrarna bryr sig tillräckligt mycket om det för att intressera sig för vad det gör och var det är. Att sätta gränser och hålla fast vid dem är ett uttryck också för omsorg.

För att den unga människan ska kunna fortsätta att utveckla ett normalt samvete och kunna bli en ansvarskännande vuxen, behöver hon få känna följderna av sitt uppförande.

Allt detta med gränssättning är extra svårt i en kultur som vår. Vi lever i ett samhälle där det genomgående budskapet är: Allt som jag får lust till är mig tillåtet. Men just här är regler och normer viktigare än nånsin.

En oumbärlig ingrediens i förhållandet tonåring förälder är förtroendet. Det första är barnets förtroende för den vuxne. När det gäller det lilla barnet behövs en hel del kontroll och korrigering. Därefter behöver föräldrarna mera medvetet arbeta på att vara såna att det växande barnet kan känna förtroende för dem.

Tonårsperioden är den tid i livet då barnet ska bryta sig loss från föräldrarna och allt mer hitta fram till självständighet och ett sunt oberoende. Då behöver de goda lämpliga förebilder. De behöver äldre ungdomar och vuxna som de kan känna förtroende för. I vårt samhälle behövs massor av goda motvikter till medias och underhållingsbranschens påverkare och trendsättare.

Som tonårsförälder behöver man ha god kontakt med andra tonårsföräldrar. Speciellt med dem vars barn ens egna barn umgås med. Det är ovärderligt med vänner som öppet kan dela med sig av egna motgångar och misslyckanden och också av hur man kommit ur dem och kommit vidare. Såna människor lär man sig något av. Det gör man däremot knappast av dem som i alla sammanhang berättar om hur bra de lyckats med allting, och hur självklart och enkelt allting är, t o m barnuppfostran och relationen till tonåringen.

Den apati som i så hög grad präglar dagens ungdomsgeneration har en orsak i vuxengenerationens dysterhet och uppgivna syn på livet och tillvaron.

Kristna föräldrar har förmånen att för sina tonåringar visa på en mening och ett mål för livet. Som i alla andra sammanhang påverkar vi mera genom våra liv än genom ord.

Lena A. Artman
Förskollärare och fyrabarnsmamma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *