Åter till könsrollernas rötter

Under de senaste månaderna har det på landets kultursidor förts en intressant diskussion om skillnaden mellan Sverige och Danmark i hur vi ser på manligt och kvinnligt. Vår tid präglas av stor vilsenhet vad gäller kvinnlighet och manlighet.

Under lång tid har i grunden goda men ibland missbrukade ordningar brutits ner utan att något nytt byggts upp. Kvar är endast ruiner av vad som en gång var. Detta påverkar unga kvinnor och män som är på väg in i vuxenvärlden och behöver stabila förebilder för att själva kunna leva ut sin egen kvinnlighet respektive manlighet. Lösningen är inte att vrida klockan tillbaka och återgå till en patriarkal könsstruktur med dess traditionella könsroller, där män inte sällan utnyttjat sin position utan att ta ansvar.

Det vi behöver göra är att gå till ursprunget. Vi behöver rötter i naturens mylla för att utifrån våra unika personligheter kunna växa i vår manlighet och kvinnlighet, och härigenom hjälpa en ny generation att återerövra det som vår egen generation har dränerat bort.

Bibelns skapelseberättelse talar om att man och kvinna är skapade till Guds avbild, till att komplettera varandra och i denna förening avspegla Gud själv. Vi är jämlika, men olika. Detta skapar en positiv spänning mellan könen, men är samtidigt en betydande utmaning.

Förnekelseideologin inom könsområdet, som menar att kön endast är sociala konstruktioner, vill syfta till frihet. Den leder dock bara till att rötterna skärs av, vilket binder männi­skan vid det till synes ständiga nyskapandet av identitet.

Hur mycket av vår manlighet respektive kvinnlighet som kommer från arv respektive miljö är ingen avslutad fråga. Båda har sin betydelse. Både det genetiska arvet och miljö­arvet kan dock vara förändrat för enskilda individer, sett ut­ifrån naturens normalordning. Stora sådana förändringar kan leda till en vilsenhet vad gäller könsidentitet.

Det hör till naturen att vi alla –mer eller mindre –har en del av de egenskaper som vi normalt anser som kvinnliga respektive manliga. En del av oss släpper fram vår “andra” sida mer, andra mindre.

Det kan också vara så att en man upplever att han i huvudsak har en kvinnlig könsidentitet och en kvinna kan känna att hon i huvudsak har en manlig könsidentitet. Men undantag ska inte göras till regel. Människor som söker sin könsidentitet ska bemötas med stor respekt. Sveriges riksdag har nyligen beslutat om det som i praktiken är en tredje könsidentitet. Men det blir en konstlad konstruerad samlingsidentitet för dem som inte passar in i naturens två könsidentiteter. En samlings­identitet som bygger på att man är vare sig kvinna eller man är ett tydligt exempel på att man skalat bort utan att bygga upp.

Man har då respektlöst kategoriserat människor utifrån vad de inte är, inte efter vad de faktiskt är.

Som man är jag något mer än bara att inte vara kvinna, och vice versa. En tredje könsidentitet skapar ytterligare vilsenhet i samhället, och formar dessutom ett konstruerat tänkande som gemene man med tiden kanske också kommer att uppfatta som självklart. Och då kan vi verkligen tala om sociala konstruktioner.

Kvinnligt och manligt handlar inte främst om sociala konstruktioner utan om något givet i skapelsen. Dock sker det i dag en mytbildning inom området, med ibland vetenskapliga förtecken. Men alla ser att kejsaren är naken. Och zebran fortsätter ha sitt mönster även efter decenniers skrubbning. Det är badvattnet som ska kastas ut. Inte barnet.

http://claphaminstitutet.se/2013/07/04/ater-till-konsrollernas-rotter/

 

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet; Carl-Henrik Karlsson, fil mag och ledare för föräldranätverket Eunike, Maare Tamm, fil dr i psykologi och Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-07-04